Essän - en personlig betraktelse

Vad är en essä, och vad skiljer den från andra textformat, exempelvis kritiken eller nyhetsartikeln? Jag har inte funnit något färdigt svar, men några pusselbitar.

Pusselbit nummer ett: Metabolisering

Tanken slår mig när jag lyssnar på en intervju av poddaren Christa Tippet. Tippet reflekterar över komikern Baratunde Thurstons arbete, och använder ordet metabolisering. Thurston svarar att han ser det som att han intar all information, processar den, och försöker släppa ut den i en hälsosammare form. "To take it all in is very poisonous, so I try to make sense of it, make meaning out of it."

Tanken på en "metabolisering" eller "matspjälkning" sätter fingret på något som är centralt för essän: Det duger inte att betrakta världen och skriva allt man ser, urskillningslöst. Det måste ske ett processande, en metabolisering.

Nu kanske någon nyhetsjournalist blir kränkt, men om ett nyhetsreferat är texternas motsvarighet till en sallad så är essän slowfood. Farmors mödosamt iordninggjorda borscht, gjord på noggrant utvalda rödbetor från torget (med blast!) som kokats i flera timmar. Eller kanske surkål – där vitkålen hackats i bitar och därefter fått stå och fermentera i flera veckor.

Mat som måste lämnas ifred och ges ordentligt tid för att kunna utvecklas som den ska. Den går inte att stressa fram.

På liknande vis kräver en essä ett (eller kanske flera?) lager av sortering och reflektion.

Pusselbit nummer två: Det osäkra tillståndet

Pusselbit nummer två dyker upp i en intervju med författaren Maggie Jackson, som skrivit boken Uncertainty. Jackson talar om "uncertainty" – kanske kan vi översätta det till "det osäkra tillståndet" eller "brist på vetskap" – som ett obekvämt tillstånd, som är en investering för att hitta bättre svar och ett bättre tillstånd.

Som människor upplever vi "det osäkra tillståndet" som obekvämt, och vill ta oss ur det. Samtidigt har det en starkt positiv dimension. Jackson hänvisar till forskning som visar att sinnet fokuseras när vi stöter på en situation som vi inte har stött på tidigare. När vi når gränsen för vår egen kunskap så breddas hjärnans fokus, arbetsminnet blir tillfälligt förbättrat och hjärnan blir mottaglig för ny information. Jackson beskriver det som en sorts "wakefulness" – som ett motsatstillstånd till slentrian. En forskare beskrev det som att "osäkerhet är hjärnans signal till sig själv att den behöver lära sig något nytt". Människor som har en högre tolerans för detta tillstånd är bättre rustade för volatila och oförutsägbara situationer.

Att befinna sig i utkanten av det kända hänger ihop med mänsklig blomstring – human flourishing, menar Jackson, och jag är beredd att hålla med. Jag kopplar det här till den proximala utvecklingszonen – ett koncept utforskat av sovjetpsykologen Lev Vygotskij, och som ingår i idealbilden av utbildning; när en människa ställs inför uppgifter som är just lagom svåra för att hen ska kunna utveckla sin egen problemlösningsförmåga. Här kommer i alla fall den andra pusselbiten in. Det ligger i essäns natur: att balansera på gränsen för det kända och att treva ut mot det okända.

Detta är inte bara ett sätt för essäisten att producera en text, utan det innebär samtidigt en expansion av essäistens eget medvetande. Essäisten funderar, prövar olika tankar, ser om de hänger ihop. Pusslar – kanske går det ihop, kanske inte.

Aristoteles beskrev "eudaimonia" som en djupare utveckling eller blomstring, en grundval för "det goda livet". För att uppnå detta tillstånd måste människan genom kunskapande kan bejaka sina särskilda, goda, individuella anlag på bästa sätt.

Kan essän rentav vara ett medel för att uppnå detta eftertraktade tillstånd?

Essäns form och medium

Jag lämnar den tanken därvid, och går vidare till en spaning om essäns form, eller kanske snarare medium.

Jag får intrycket att det i många fall ses som självklart att essän är i skriven form. Detta vill jag ifrågasätta.

Jag vill påstå att en essä lika gärna kan vara i muntligt format. BBC:s utmärkta podcast "The Essay" är ett utmärkt exempel. Olika författare, skribenter, forskare osv framför sina essäer i ljudformat. Jag funderar även över om inte Tedtalks – streamade föreläsningar som vunnit popularitet de senaste 10 åren och ofta har setts av miljontals människor – i vissa fall gränsar mot essäer. I en kulturspaning i DN om romaner utan tydlig intrig beskriver Saga Cavallin Booktok som den del av TikTok "där litteraturintresserade delar med sig av boktips, miniessäer och recensioner". TikTok är alltså en app där man kan ladda upp mellan 15 sekunder och tre minuter långa videosnuttar. Inom ramen för detta ryms alltså vad Cavallin beskriver som "miniessäer".

Essän som verktyg

Slutligen har jag några reflektioner om vad jag vill använda essäformatet till för egen del.

Jag skrev i en tidigare inlämning att essän lämpar sig illa för politisk debatt, och det står jag fast vid. Däremot, tänker jag, lämpar den sig för att gå till botten med exempelvis den moraliska grunden för det jag försöker uppnå politiskt.

Jag arbetar med ett påverkansprojekt, där målet är att storskalig miljöförstöring (ekocid) ska blir ett internationellt brott. De senaste veckorna har jag förkovrat mig i miljöetiken, som av många ses som en underkategori till moralfilosofin.

Vad är grunden för det moraliska imperativet att låta bli att förstöra miljön? Går det att hitta en gemensam botten som (typ) alla människor kan enas om? Eller behöver den moraliska angreppsvinkeln anpassas till olika grupper? Går det att förlika en antropocentrisk utgångspunkt, som exempelvis den som kommer till uttryck i påve Franciscus encyklika om miljön, Laudato Si', med en icke-antropocentrisk hållning, exempelvis den som förespråkades av den amerikanska filosofen J. Baird Callicott?

När jag läser Callicott så håller jag med om mycket, men jag kan inte låta bli att tänka att det förefaller som en brist att basera ett moraliskt ställningstagande i vetenskapen. Inte bara för att det finns tokstollar som inte tror på den, utan också för att vetenskapliga paradigm skiftar.

Borde vi inte kunna hitta en ännu mer basal grund för något som är så grundläggande?

Inom ramen för projektet "Faith for Ecocide Law" har min kollega Pella Thiel bl.a. gett ut boken Faith Voices for Ecocide Law, som samlar texter om ekocidlag av religiösa ledare från olika religioner. Jag tror att jag vill tillföra ett sekulärt, moralfilosofiskt perspektiv till den diskussionen.

Allt det där funderar jag över medan jag försöker hitta en form och ett innehåll till en essä om ekocidfrågan. För återigen: det handlar om att producera slowfood. Som essäist kan man ta sig friheten att tänka länge och väl över de svåra frågorna.

För om man har tur – och skicklighet – så kan man kanske utforska "det osäkra tillståndet" för att få fatt i nya lager av tankar från ett icke känt landskap. Tankarna kan metaboliseras, sorteras och presenteras på ett sätt så att de blir begripliga för andra. Andra människor kan läsa, reflektera och respondera – kanske håller de med, kanske inte. I den diskussion som uppstår expanderas tankarna ytterligare, utöver vad en enskild essäist kan åstadkomma.

På så sätt kanske det går att, millimetervis, expandera sfären för det kända och vedertagna.

Och, tänker jag, kanske kan hela den här processen vara en grundval för mänsklig blomstring – eudaimonia.

Not: Den här betraktelsen skrevs som en inlämning på kursen "Att skriva kritik och essäer" vid Linnéuniversitetet, 2024.